Jogg är en gångart inom hästvärlden som motsvarar en långsam, kortstegad form av trav. Den används främst inom westernridning och uthållighetsritt, men förekommer även i andra ridstilar som ett lugnt arbetstempo.

Historiskt sett härstammar joggen från den amerikanska cowboykulturen under 1800-talet. Boskapsskötare behövde en bekväm och hållbar gångart för att kunna rida långa dagar utan att trötta ut hästarna i onödan. En långsam trav – joggen – visade sig idealisk eftersom den sparar hästens energi jämfört med snabb trav eller galopp, den är mjukare för ryttaren än skritt under långa sträckor, och den tillåter hästen att arbeta i lugn takt med bibehållen balans. Genom westernridningens spridning på 1900-talet blev joggen standardiserad som en av de grundläggande gångarterna, särskilt inom discipliner som reining, cutting och trail. Idag används den också i travsportens träningsarbete som uppvärmning eller nedvarvning.

När det gäller utförandet är joggen en diagonal tvåtaktig gångart likt vanlig trav, men med tydliga skillnader. Tempot är långsamt, cirka 6–10 kilometer i timmen, och stegen är korta – nästan ”smygande”. Den svävfas som finns i vanlig trav är mycket kort eller helt frånvarande; hästen är nästan stundtals markbunden. Hållningen är avslappnad med huvud och hals i en lugn position och ryggen något rundad. I rörelsen lyfter hästen ett diagonalt benpar (till exempel vänster fram och höger bak) som sätts i marken samtidigt, därefter lyfts den andra diagonalen. Rytmen är jämn och ofta beskriven som ett ”skumpande” eller ”studsande” steg utan den explosiva frånskjutning som kännetecknar snabb trav.

För ryttaren innebär utförandet att man sitter djupt i sadeln med avslappnad överkropp, följer hästens rörelse i höfter och svank – joggen rids alltså sittande, inte lätt i sadeln. Man använder mjuka, korta signalsignal, till exempel en lätt viktförflyttning mot ena bogen eller en lättpress med skänkeln, och tömmen hålls lätt utan att störa hästens nacke. I westernklasser är kravet ofta att joggen ska vara rak, rytmisk och entonig – utan att påminna om en stressad eller snabb trav.

Sammanfattningsvis skiljer sig joggen från andra gångarter på så sätt att skritten är en fyrtaktig, långsammare och mer avslappnad rörelse utan svävfas, medan normal trav har en tydlig tvåtakt med svävfas och är betydligt snabbare och mer energikrävande. Joggen är just en ”sparversion” av traven – en underskattad gångart som är guld värd för både häst och ryttare, särskilt under längre turer i terrängen eller som lugnt arbetspass i ridhuset.